Sedan hösten 1991 bedriver Manscentrum även gruppterapi för män med våldsammt beteende. Grundidéerna togs från CIRV i Montreal. Gruppen är öppen vilket betyder att den fylls på med nya män när andra är färdiga med behandlingen. Arbetsmetoden bygger på att frågeställningar och ämnen tas upp i den ordning de gör sig påminda i männens dagliga liv och inte från ett i förväg fastställt schema. Tanken är att om man känner sig delaktig och kan påverka det som avhandlas i terapirummet ökar viljan att ta ansvar för sin egen utveckling. Om man känner sig påtvingad ett schema och tvingas ägna sig åt frågeställningar som man själv inte upplever som de för tillfället mest väsentliga minskar engagemanget. Vår egen och andras erfarenhet är att de flesta ämnesområden som har relevans för att männen skall lösa sina problem förr eller senare kommer upp på bordet om man utgår från frågan: ” Hur har din vecka varit ? ” Vi har också funnit att denna metod skapar en känsla av att ”det handlar om mig” hos gruppdeltagarna. Det ger en hög engagemangsnivå och bäddar för att den enskilde mannen skall göra ett seriöst arbete med sig själv.
En av de bärande tankarna i Manscentrums modell är att en våldsam man som lyckas avstå från våld under ca femton veckor och samtidigt bearbetar sitt problem i grupp har kommit en god bit på väg att själv kunna bestämma om det skall förekomma våld i hans liv. Förutsättningen är dock att samtalen fokuseras på att lära sig bättre alternativ för konflikthantering med betoning på vars och ens ansvar för sina handlingar. ”Som att gå på kurs” enligt gruppdeltagarna.
Vi gör inledningsvis en överenskommelse med mannen att han skall deltaga i gruppen en gång i veckan femton veckor i rad. Han får skriftligen godkänna gruppens ordningsregler som är, att inte använda våld, att vara nykter, att hålla gruppens tider och inte sprida information om andra medlemmar utanför gruppen. De flesta män är inledningsvis angelägna om att klara av behandlingen så fort som möjligt vilket skapar ett positivt tryck att ”sköta” sig. Mannen får innan han börjar i gruppen fylla i ett formulär med frågor om sina personliga förhållanden och hur våldet sett ut. En bild skapas som kan innebära en obehaglig upplevelse för många, men också en hjälp att ta problemet på allvar. När det står där svart på vitt är det inte lika lätt att fly undan. Vägen till ett liv utan våld är sällan rak och enkel och ett fåtal män har känt sig färdiga redan efter femtonde gången. De flesta har behövt längre tid.
Inför den femtonde gången, får han frågan om han anser sig kunna hantera sitt problem. Ofta upplever han sig ha kommit en bit på väg, men känner sig fortfarande osäker. Han får då formulera vad han behöver förbättra och uppmanas tänka igenom hur många gånger till han tror sig behöva. Budskapet till mannen är sålunda att han själv nu är den som bäst vet om och kan ta ansvar för sina behov, men att gruppen fortfarande står till hans förfogande.
Tiden i gruppen framstår för de flesta som en unik upplevelse både p.g.a. smärtan det inneburit att ta ansvar för sitt handlande men också på grund av den gemenskap man upplevt med andra män i samma situation.
Såvitt vi känner till har endast ett fåtal män återfallit i våld. Flertalet anser att deras liv är bättre. Framför allt har deras självtillit ökat, vilket avspeglar sig i t.ex. återupptagna studier och bättre relationer till kvinnor. Resultatet av att männen lärt sig undvika våld kan sammanfattas i orden höjd livskvalitet.
Drygt hälften av männen lever fortfarande med den kvinna som de tidigare har misshandlat. En man beskrev sitt ”nya liv” så här: ”Det är så skönt att leva i en familj där ingen är rädd för mig längre”